Det här kan vara mitt livs långsammaste racerapportering, men det har varit en vår och sommar med otroligt mycket jobb, och när det väl blev semester så rymde jag iväg på lite skön avkoppling. Men nu så, den som väntar på något gott :-D

LMS brukar ju köra sin Rookie-helg på hösten, men pga dålig lönsamhet så slogs den ihop med SM i år, så vi fick vackert pallra oss till Sviestad redan tredje helgen i juni. Fast det är klart, det är ju inte fy skam att få frottera sig med SST och PSBK-folk i depån, sola sig i stjärnglansen och i sina våta drömmar fantisera om att man kan köra lika fort som dom, det ser ju förbannat lätt ut från läktaren åtminstone, dom kör ju fortare i Torparn än jag gör i Crossböjen... Men man kan ju se det på olika sätt, när Backlund och Co var ute fällde Mattias en underbar kommentar: "Han slår ju av lite på gasen i Bergskurvan, det kan inte bli något av honom inte". Backlund körde 54,491 den helgen...

Nåja, jag ska inte springa händelserna i förväg. Som vanligt lastades allt i bussen på torsdag morgon, och jag betade av min arbetsdag med viss ofokusering. Tack och lov har dom lagt Stockholm närmare Sviestad än tex Anderstorp, så man behöver inte åka tills skägget har växt ihop med navelluddet, dvs man kan jobba hela dagar i godan ro. Bussen höll dessutom hela vägen den här gången, management by fear, dvs hytta med vinkelslipen, och kärlek, dvs bensin, olja och ömma smekningar, hade gett utdelning.

Väl framme i depån blev jag ivägvinkad till Rondellen, och hade precis rest allt när Alexandra kom och påpekade att jag inte alls fick stå där. Tack och lov flyttade Joakim Runhed in sig lite så jag kunde flytta efter, och kom innanför staketet, om jag fällde in backspegeln på bussen och den inte svällde i solvärmen. Gott, depåplatsen riggad, allt urlastat, sovsäck utrullad och magen mätt och belåten, bara att kasta sig i bussen och sova lite. Nu gick ju iofs elen på natten pga fukt i form av regn och översvämning i något kopplingsskåp, men jag var påbylsad nog för att klara en skotertävling, business as usual med andra ord.

Fredagsträningen gick sådär, jag fick inget vidare flyt och körningen kändes kantig. Men efter lite nötande så började det lossna lite, men jag var långt ifrån nöjd.

Hela tiden kollade jag på prognosen, det såg ju lovande ut, dvs regn, men trots alla önskningar och förhoppningar så var det torrt så fort vi skulle ut, och så blev det även på kval och race.

Lördag morgon var det ganska lugnt, vi skulle ju inte ut förrän efter 13:10. Slicks åkte på, och sladden till värmarna åkte i så fort lunchen var klar i micron. Kvalet gick också sådär, men till slut kom jag ner till 1:02.864, inget att vara stolt över, men inte sist iaf. Tyvärr testade Lena att köra lite enduro, så hojen blev ganska illa tilltygad. Här hade jag kunnat tjäna en plats, kommer inte hon till start är jag ju automatiskt ett snäpp högre i resultatet, men självklart hjälpte jag henne så att hon skulle kunna komma till start. Tyvärr bråkade elen så hon hann inte. Innan racet så gick jag förbi ambulansen och fick ett skavsår på ena handen tejpat så jag inte skulle störa mig på det under racet, tack för servicen!

Den här gången stod jag ju perfekt och såg utsläppet, så jag kunde rycka värmarna i perfekt tid och rulla ut på sighting lap. Starten gick, och jag kom iväg riktigt bra, och smågruffade lite in i första böj. Sen blev det tyvärr lite ensamåkning ett tag, tills jag missade inbromsningen efter långrakan och fick ta escapen istället för korkskruven. Men jag tappade bara en sekund på det, vilket både säger lite om mina vanliga varvtider och tempot jag hade genom däckchikanen...

Sen hände det, i Bergskurvan, några hundra meter från målflagg smäller det. Jag hinner se att det dyker upp en hoj på innern, som inte borde vara där, sen smäller jag i backen, rejält. Normalt sett brukar man ju förstå att det skiter sig och hinner hoppa av, nu hade jag inte en sportmössa. Alldeles för fort hamnar jag i lecahavet och allt snurrar verkligen. Jag försöker resa mig upp, helt omöjligt. En kort paus, världen snurrar långsammare, men jag kan fortfarande inte röra benen, vilket antagligen är obra. Till slut kikar jag ner och ser att hojen ligger på mig, det förklarar en hel del. Dock ligger jag ensam i lecahavet, det kändes som att vi borde ha varit två där av smällen att döma.

Nåväl, lite plingplongtaxi till depån, jag skyllde på att jag inte ville skämmas på skamkärran, men i verkligheten kände jag mig kraftigt berusad och borde nog snarare sitta än stå och vingla med en hoj utan bromsgrepp på ett släp. Resultatet av övningen blev rejäl hjärnskakning, lårkaka, vadkaka och något muskulärt som gick av i axeln. Vis av tidigare erfarenheter så tog jag en 8km promenad och handlade godis, så att musklerna inte skulle becka ihop.

Söndagen gick inte i racertempo, både pga viss ömhet och viss huvudvärk, men till slut var hojen något sånär lecakulefri, lastad och depåplatsen riven. Konstigt nog så gick just inte så mycket sönder på hojen, det syns skrapmärken från ett clip on/kopplingsgrepp på cutsen, avbruten broms och en avbruten kraschpuckbult, men annars så. Hjälmen blev dock sopor, och jag blev lite tilltufsad då. Men det var nästan värre med mitt livs första DNF :-(

Nåja, trots det hade jag förbannat kul! Tack för mycket trevlig sällskap i depån, både mina grannar Joakim Runhet och Love Gillberg mfl i tältet bredvid, alla andra i depån och ett stort tack till LMS som håller i grymt bra tävlingar, och till alla funkisar som ställer upp och jobbar för att vi ska få leka av oss!