VM i KM, kan det bli större? Förväntansfullt lastades alla saker i bussen på tisdag morgon, och jag var på jobbet redan 7 på morgonen för att hinna jobba så mycket som möjligt innan jag rullade söderut.

Belåtet åkte jag som planerat, utan att fastna på vägen ut från kontoret som jag brukar, och det var rätt glest i trafiken så det rullade på bra. Strax norr om Norrköping började dock bussen bli misstänkt trött. Jag insåg att jag satt med fullgas mil efter mil medan hastigheten sakta sjönk mer och mer. Efter att ha blivit omkörd av två tanter med rullator och en motionscykel bestämde jag mig för att ett depåstopp i vägrenen var ett måste.

Upp med huven, lyfta loss kylarpaketet och spana ner på motorn. Den gick ju jämnt, men trött, men jag kollade alla tändhattar för säkerhets skull, men dom satt så fint så. Jag kastade ett öga på fördelarlocket, ska det verkligen sitta på snedden sådär? Jag är skeptisk! Lite lirkande så satt det på plats igen, nu med bägge spännena, bara en sån sak! Vips var det racebuss igen, i synnerhet när det hade blivit lite renbränt i motorn igen. Gott, resan mot Sviestad kunde fortsätta!

Sedvanlig urlastning, på med värmarna, besiktningsmannen kikade på hojen bredvid så han fick ta min i samma veva, iväg och checka in och sen var det bara att vänta på kvalet. Under tiden passade jag på att heja på lite trevliga människor i depån, kolla lufttrycket i sulorna och nervositetskissa 72 gånger ungefär.

Kvalet gick föga förvånande sådär, men 14'e man av 15 blev jag.

I med lite soppa i hojen och lite banan i mig, tack och lov att jag fortfarande håller reda på vem som ska ha vad! Lite mer socialisering i depån och kontemplerande inför racet.

Sighting lap, warm up och nu gällde det! Allt i kroppen var på helspänn, jag var PÅ, delux! När lamporna slocknade så smekte jag ut kopplingen och vred rullen så långt jag vågade. Jo, jag vred den faktiskt, lite! Hojen sköt iväg med framhjulet lite lagom i luften, och jag klippte faktiskt en hoj redan där, och smet förbi en till in i Esset. Sen började harvandet, det hände inte mycket mer. Hojen framför mig kom lite närmare nått varv, men till slut gled han iväg framåt. Det mest omskakande var när jag på något vis missade inbromsningen i Bergskurvan, handsken hade veckat sig i handflatan så jag hade rätt mycket gas när jag bromsade, så hojen studsade friskt vobblande rakt ut mot sandfållan. Men jag fick hejd på grejerna, tittade dit jag skulle och smög i ytterkant av banan. Jag satt bara och väntade på att en hel bunt med hojar skulle fara förbi, men inget hände, så jag fortsatte racet, ungefär som om inget hade hänt.

När det bara var nått varv kvar blev det blåflagg. Det känns lite onödigt att blåflagga när det är Watz som kommer, lite som att varna för att Östersjön är blöt, han kör ju om ändå. Jag tror inte dom blåflaggade för att jag kör så grymmefort att han hade svårt att komma om.. Nåväl, han körde om mig snyggt wheelandes ut genom Torparn, samtidigt som jag kröp ner bakom kåpglaset och gasade så mycket jag orkade.

Målflagg och ett varv för att vinka till alla duktiga funkisar! Så, då var årets VM i KM över, och jag tog målflagg som elva! Inte bra, men jag kännde mig hyggligt nöjd iaf!

Stort tack till LMS som håller i grymt bra tävlingar, och till alla funkisar som ställer upp och jobbar för att vi ska få leka av oss!