Som vanligt inleddes veckan med att gå igenom alla prylar så att allt var helt, fixat och låg på rätt plats, både i garaget och hemma. Mat gjordes iordning och lades i frysen, kläder packades, verktyg lades fram och däck travades i garaget. Som en sista insats böts batteriet i racebussen, det gamla gav 4V, så det hade nog gjort sitt. Ett träningspass på tisdagen för överkroppen, och pga en sur förkylning blev det ben på gymmet istället för cykling, för att spä ut nervositeten lite.
Fördelen med Sviestad är att banan ligger rätt nära, nackdelen är att man inte har någon bra ursäkt att smita tidigare från jobbet, så torsdagen tillbringades som sällskap till skrivbordet innan jag äntligen kunde hoppa i bussen och rulla neråt.
På plats i depån möttes jag av en glad depåvärd som gav mig en kanonplats vid staketet mot gocart-banan, med bussen i lä bakom tältet. Jag lastade ur, fixade middag, ringde dom obligatoriska samtalen, sen tog jag några varv runt banan i sakta mak för att röra på fläsket lite efter att ha suttit still hela dagen.
Fredagsträningen gick som den skulle, jag började med några lugna varv för att komma in i flytet, sen började jag jobba på att sänka varvtiderna. Till andra passet insåg jag att jag var tvungen att dreva om lite, ett kugg större bak fick det bli. Men då blev jag ju tvungen att börja växla i Torparn, Djävulens gåva till racing-sverige. Det var med viss dödsångest jag drog in kopplingen, petade ner växeln och insåg att hojen gick som en pråm med full kapten utan vare sig driv eller motorbroms. Men magiskt nog höll jag mig på både banan och hjulen. Jag fick faktiskt ner tiderna, trots att jag körde ännu långsammare i Torparn.
Pga en lite misshandlad handled hade jag fått antiinflamatorisk medicin, som jag plikttroget åt för att läka ihop. Dumt nog hade jag inte läst bipacksedeln, den orsakade dålig reaktionsförmåga och man mådde ungefär som med en bakfylla av den. Jag trodde det var sviter av min dunderförkylning, men pillren fick vara resten av helgen, och helt magiskt mådde jag mycket bättre plötsligt... Man kanske ska läsa manualen, ibland iaf.
Fredag kväll besiktades hojen, som fick bakslag på lite för lite siffror på sidorna och min najning med fjädrar på oljestickan och bakoket va inte ok. Gör om, gör rätt mao... Sedvanlig telefonritual, två varv till fots runt banan och sen var sovsäcken väldigt lockande.
Lördag morgon hade alla kommit till depån, inkl funktionärer mm. Benny och Håkan kom förbi i depån och sa hej på väg ut till sin postering ute på banan. Benny ropade lycka till när han gick, och sa att han inte ville ha påhälsning av mig i tvåan. Jag hoppas det inte var personligt Benny! Att jag inte ville att just jag skulle köra av vid postering två alltså.
Varje dag hade vi två kval, 20+40 minuter. Jag siktade på ca 20 + 20 för att inte nöta ut vare sig mig eller däcken. Istället gick jag ett steg längre och började växla ner till tvåan i Torparn. Nu började jag kunna ta igen att jag nästan stannade, men å andra sidan så är det svårt att styra en hoj med framhjulet i luften. Dessutom ställde det extrema krav på min simultankapacitet att bromsa, svänga, växla, möta med gas osv. Jag brukar få fullt upp med en av dom sakerna, att göra allt samtidigt var bara traumatiskt, och jag överlevde sannolikt på ren nybörjartur. Dessutom lyckades jag sänka personbästa till 1,02.415!
På kval två upptäckte jag ut ur Torparn att jag hade ca 22000 varv på motorn. Helvete tänkte jag, nu har jag mördat motorn tack vare ett varvstopp som har gett upp. Men till slut körde jag på sexan och varvräknarnålen låg spikade på 22k varv. Upp med vänstern och in i depå.
Efter lite telefonsupport och isärrivning och koll av mätaren så gav jag upp, felet bestod och jag fick köra utan varvräknare helt enkelt. Tack och lov verkade shiftlighten fortfarande funka som den skulle. Jag har inte en sportmössa att höra hur mycket motorn varvar med min jättedämpare och alla andra runt om.
Så, starten blev intressant, jag gissade att jag hade ett bra varv, men det blev en rejäl hissning på slangen, och ett nervöst gungande in i första kurvan. Nånstans sist eller så blev jag dessutom. Efter några varv hamnade jag bakom #87, tror jag, och där låg jag och harvade, tills det blev en blåflaggning, och vi blev varvade, men precis efter varvningen gick han omkull i Bergskurvan, alldeles framför oss. Jag hann inte bromsa, utan hann precis bara svänga undan för att inte köra på #87 som pallnitade för att inte köra över en hoj som låg mitt i vägen. Varvet efter hände samma sak i Esset, en varvande hoj gick omkull precis framför mig. Grymt obehagligt att inom några minuter sitta på första parkett till två vurpor.
Efter andra vurpan blev racet avflaggat, med 4 varv kvar. Ett väldigt tråkigt avslut på ett race!
Söndagen hade samma upplägg som lördagen, 20+40 min kval och 20 varv race. Jag hoppades att prognosen skulle stämma, med regn på kval 2 och race, men det blev uppehåll hela dagen. Jag kapade personbästa till 1,02.291 på första kvalet, men kval två gick rent uselt, så jag blev 18'e man till start, nästnäst sist. Återigen gick starten uselt, jag blev kronsist, och hamnade bakom #16, Anneli J. Trots att hon körde rejält mycket långsammare än mig så hade jag inte en sportmössa att komma om, jag trängdes, försökte bromsa om och tom gasa om, men med tanke på en skillnad på 20-30kg eller så i matchvikt så hade jag inte en chans. Men till slut började hon bli trött, och jag kunde smita om på innern efter startochmål-rakan. Nog för att det för omväxlingsskull var trevligt att spana in en kvinnorumpa, men då fick det räcka, jag ville ju köra fortare!
Lite trött kanske jag också blev, jag tyckades tex nästan få till en highsider i Torparn när jag misslyckades totalt med att möta med gas när jag växlade till tvåan. Fötterna slogs loss från fotpinnarna, jag satt nån dm upp i luften och kämpade för allt jag var värd för att hålla mig kvar i styret. Men lite adrenalin piggade upp mig lite, så jag kunde kämpa mig ini mål.
Tyvärr ledde det till att jag satte mina snabbaste varv under gulflagg, trots att jag slog av rejält i dom sektionerna. Jag fick en, iaf delvis, förtjänt utskällning när jag kom in i depån. Självklart ska vi förare respektera gulflagg, och jag uppskattar verkligen att flaggvakterna offrar hela helger och sliter för att vi ska kunna leka av oss, och deras säkerhet ska vara prio ett! Men efter lite diskussion var saken utredd, utan arga känslor, hoppas jag.
Nu återstod det roliga, att riva tält och lasta allt i bussen. Lite snack med folk i depån, middag och sen rullade jag norrut igen, mumsandes på min Anthon Berg. Mycket hade strulat, men jag var ändå väldigt nöjd med helgen. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna köra låga tvåor på Sviestad för ett år sen! Sen att man hamnar i botten är ju bara ett tecken på att det är rätt bra kvalitet på dom få rookies som är kvar.
Stort tack till LMS som ordnar rookiehelgen för oss varje år, allt funkar grymt bra, både röjning efter vurpor och allt runt om! Keep up the good work!
Sånär som på att Vägverket hade stängt av en fil på E4, en av sommarsemesterns stora hemvändarhelger, för att klippa gräset i vägrenen, med flera mil långa nästan stillastående köer till följd så kom jag hem hel, nöjd och belåten. Nu får jag se om jag ska köra SO-finalen eller inte innan säsongen avslutas på KM2.
Lagom hemkommen fick jag ett PM på Sporthoj från Johan, fotografen
som tog bilden ovan, LMS
hade använt en av hans bilder på mig när dom skrev om helgen
på hemsidan! Grymt kul att få posera lite, bakom visiret, och kul
för Johan att hans bilder uppmärksammas!