Det har varit lite stiltje på hojfronten ett tag. Lite av musten gick ur mig på Falken när jag kastade ut mig och hojen i spenaten. Mitt flow fick grus i maskineriet och det blev en massa jobb att hitta delar. Mer tid lades på gathojen, träning och lite annat som inte hunnits med under en hektisk vår.

Sakta men säkert blev hojen klar, och jag åkte med Rapido till Gelleråsen för två dagars träning. Jag och Robban delade buss och tält, som vi har gjort lite då och då genom åren. Grymt trevliga körningar, och tvivlet var som bortblåst! Så jag hade knappt hunnit hem innan jag anmälde mig till Norska Mästerskapen veckan efter. Jag hade visserligen inte fått några bra tider, men övning ger färdighet, tracktime, tracktime, tracktime!

Onsdag morgon ringde Mossberg och frågade om jag skulle åka själv, fritt översatt, hade jag plats för honom och hans hoj i tältet? Självklart fanns det plats för honom, kör man långsamt kan man ju alltid försöka frottera med dom snabba i depån!

Efter lite strul med en racebuss som behövde lite starthjälp bla så började jag rulla västerut på torsdag em, fylld av både förväntningar och skräckblandad glädje. Jag var euforisk för att jag skulle på race, men hur snabba är norrmännen egentligen? Med tanke på deras vägnät så borde dom vara grymt bra på att svänga, som ju RR bygger på. Men, jag hade ju precis lagt två dagar på Åsen, så jag kände mig väl förberedd.

Vi hade pratat ihop oss om var fördelaktigaste stället borde vara i depån, jag ur bekvämlighetssynvinkel och Mossberg visste var man borde stå för att bli snabbast, och jag knep nog en riktigt bra plats, mitt framför näsan på en superbike-förare. Man kan bromsa om sig i depån med en 20 år gammal racebuss också... Snabb urlastning, tältresning och statusrapport till omgivningen, sen var sovsäcken väldigt lockande.

Första passet på fredagen var ganska sent, så jag hade gott om tid att strosa runt och pyssla med mina grejer i depån. När vi rullade ut så kändes allt ganska bra, jag hängde på och körde om några och blev inte omkörd så mycket. Det lovade gott! Men bakdäcket var misstänkt halt, det blev speedwaysladdar i depåkurvan så till pass två slängde jag på ett spretans Pirelli. Fortfarande lite sladdar, så det var nog banan trots allt, jag kan omöjligt ha gasat för mycket. Men allt kändes bra, så jag hade gott hopp om kvalet.

En timme före utsatt tid dök Mossberg upp i depån, så vi baxade in hans husvagn på utrymmet jag hade lagt beslag på, drog lite el, pratade lite skit, sen var det läge att samla kraft inför morgondagen.

Första kvalet gick riktigt bra, jag blev 15'e man! Och då hade jag ett flera år gammalt utslitet framdäck som fick bli en nödlösning när jag råkade dränka framdäcket med bromsvätska! Det understyrde radikalt, och kanske fick jag bra tider för att det bromsade sämre, men jag var nöjd. Tyvärr sjönk jag till 19'e plats på andra kvalet, men fortfarande var jag grymt nöjd!

Så, racedags! Jag mätte upp soppa, satte på värmarna och förberedde allt, sen la jag mig i bussen och försökte verka racemässig utåt, men i själva verket åt jag godis, läste och försökte dölja för omgivningen att jag va grymt nervös. Några nervositetskissningar senare var det dags att hoppa i stället och rulla ut på sightinglap. Warm up gick kanon, provstarten kändes rätt och jag var grymt taggad! 1000 varv högre varv, nerverna på helspänn och all fokus framåt. Dom röda lamporna blinkade till, och jag fick mitt livs start, lite svagt framhjulslyft, och hojen bara sköt framåt, in i trängseln framför. Jag såg bara luckor och hål, in i första böj var det trångt, men allt kändes rätt så jag sicksackade mig fram bland hojar och folk.

Efter något varv tittade jag ner på laptimern och såg att det ju gick långsamt, jag kan köra fortare än såhär tänkte jag och kände mig grymt nöjd! Jag plockade någon placering i ingången till Ejes och kämpade tappert hela vägen in i mål, som 16'e man med ett nytt personbästa! Det nya framdäcket hade gjort susen, men en sladd i depåkurvan gjorde att jag skrapade i fotpinnen, det finns tom ett streck i asfalten efter det! Men det gjorde bara min eufori större, lite sladd och ställ började kännas naturligt. Jävlar va bra jag var, nog nästan bäst, i min värld åtminstone!

Jag fyller inte år, jag fyller en dag, för att citera Wille Crafoord, men lik förbannat var det 32 år sedan världen för första gången drabbades av mig på lördagen, och jag tyckte det var ett helt perfekt sätt att fira det på. Dagen avslutades med en pizza, en dammsugare (en sån där som kan innehålla spår av näringsämnen, inte en sån som suger) och ett mysigt samtal med flickvännen.

Söndag morgon vräkte regnet ner, och jag stod som bäst och försökte få dit regnhjulen när Raimo knackade på och klev in i tältet. Kul att du åkte ner och hälsade på! Nu hade ju nästan hela min fanklubb kommit förbi i depån! Av någon anledning hade vi ett 10 minuters warmup-pass på förmiddagen. Jag tänkte egentligen stå över, men eftersom det regnade, och skulle regna på racet, så utnyttjade jag tillfället att känna på greppet. Efteråt kom Gising och frågade va jag hade gjort? Vadå undrade jag?! Jo, sa Gising, du hade tredje bästa tid! Jag trodde han hade blandat ihop mig med någon annan, men mycket riktigt, #78 var tredje snabbast, just på det passet åtminstone! Med gott mod gjorde jag iordning hojen inför racet, mumsade några bananer och njöt av min troligen kortvariga lycka och snabbhet.

Vi fick bara ett warmup-varv på racet, så det var skönt att ha kört dom där 10 minutrarna på förmiddan. När starten gick hade visiret immat igen på insidan och blivit regnblött på utsidan, så jag såg bara med ena ögat och nästan bara konturer med andra när starten gick, men efter 30m hade jag fri sikt igen och började trängas in i Trösen. Det gick ganska långsamt första varven, och jag nötte på framåt, framför allt vågade jag bromsa om folk. Efter några varv såg jag Lenas hoj ligga bredvid Trösen, men hon stod upp och verkade kry. Framför mig hade jag två hojar jag ville komma ikapp, och helst om, och jag var framme och nosade då och då, men jag ville vänta ut dom lite, tills dom blev trötta och inte höll samma tempo längre, och mycket riktigt, en av dom tog escapen i Ejes. Några gulflagg gjorde dock att jag tappade lite mot hojen som var kvar, och jag kom aldrig tillräckligt nära för att kunna sätta in en stöt. Hellre målflagg än att slåss om nån plats i bottenskiktet och gå av, tänkte jag.

Till slut kom målflaggan och vi rullade runt och vinkade till funkisarna och parkerade i parc fermé. En snabb spurt upp till tältet gjorde att jag hann hjälpa Mossberg iväg ut på sitt första race. Nu var jag väldigt nyfiken på hur det hade gått, jag hade ju inte kollat på resultatstegen vid start och mål, men jag kunde ju aldrig drömma om att jag skulle vara med där. Äntligen kom listan ut och jag måste ha sett ut som en exalterad tolvårig tjej när jag såg listan, jag var 10'a, näst bäste svensk med ett nytt personbästa i blött! Mot norrmänn, som bor i ett land där det regnar massor, och som sagt, med krokiga vägar. Dessutom hade ingen framför mig sämre tider, men några bakom hade bättre, precis som det ska vara! Mitt livs största racing-ögonblick!

Jag hann precis landa innan det var läge att gå iväg med stödet till Mossberg. Jag hade ju missat deras race tyvärr, men jag slängde en blick på stegen, och #22 var ju trea, med snabbaste varvtiden! En mycket, med all rätt, nöjd, stolt och förbannat glad 51-åring krossade motståndet i regnet!

Lite olika preferenser kanske, men vi va två väldigt nöjda förare som knallade tillbaka till tältet! Jag fick ett sms från min racepolare Heino, där han kallade mig Rainman. Riktigt så många bokstavskombinationer kanske jag inte har, men i regn kan jag ju köra så fort jag törs i torrt, det blir ganska bra regntempo...

Tvivelsutan var jag bäst i min värld, så när hojen var lastad i bussen sjönk jag ner i tältstolen, njöt av min Anthon Berg som nog aldrig har smakat så gott och insöp känslan. Racing är massor med slit, pengar och risker, men när allt funkar, då finns det inget som kan slå den känslan!

Tack Solör för ett bra genomfört race, hojarna hann ju knappt stanna i sandfållorna innan dom var bortburna! Tack för allt stöd från min fanklubb, som nu har växt med 50% sen tjejen gick med, och sist men inte minst, tack för sällskapet i depåtältet Mossberg! Jag önskar att jag vore lika mycket racing, i synnerhet om 20 år!

SO hoppar jag över, det får räcka med Gelleråsen nu på ett tag, och jag vill spara mig och hojen till Rookie-helgen på Sviestad, det är ju trots allt årets höjdpunkt! Vi ses där, hoppas jag!