Första racet i SO för året, andra i SM, gick nere i Falkenberg, och där hade jag aldrig kört förut, så det var med viss nyfikenhet, nervositet och förväntan racehelgen planerades, och allt plockades fram.

Vi hittade en kanonplats i depån granne med några juniorer. Ja, vi kollade så att dom körde Kawa 250 så vi slapp 2T innan vi slog upp tältet! En snabb urlastning och tältresning senare så var allt på plats och jag kunde stoppa i mig några mackor och ta en promenad runt banan. Jag vet inte vad det gav egentligen, man får andra perspektiv när man sitter på en hoj med fullt nerlägg och fullgas än när man strosar runt till fots, men kul att se sig omkring och få känsel i benen igen iaf. Jag hade inte förstått att man kunde höja sätet i bilen, så jag satt i någon form av fosterställning i 6h… Men nu började det skymma, så det var dags att rulla ut sovsäcken i släpet och krypa till kojs.

Fredag morgon. Jag klev ur sovsäcken, och insåg att jag hade sovit fruktansvärt bra i Heinos släp, och började klura på om man inte kunde skippa lägenheten och lägga pengarna på racingen istället? Då skulle jag dessutom antagligen förbli singel och kunna lägga massor med tid på träning och hojåka istället. Efter en talrik yoghurt så skingrades dom tankarna och jag knallade bort till sekretariatet och checkade in. Heino och Björn kom till depån, och Heino tänkte ta några långsamma varv som uppvärmning, så jag beslutade mig för att ta rygg på honom och försöka lära mig banan. Långsamma varv betydde visserligen inte samma sak i hans och min värld, men jag gjorde mitt bästa, och efter några varv började jag hitta lite flyt iaf, trots att banan verkar vara ritad av en onykter bergsget som försökte göra en travbana från början...

Men, säg den lycka som varar för evigt. I Nyhemskurvan så kände jag att bakdäcket försvann, och vis av tidigare erfarenheter med att försöka rädda vurpor så hoppade jag helt enkelt av. Jag gled snyggt å fint på rygg, men såg hojen tumla bredvid mig och bad för mitt liv att den skulle studsa åt något helt annat hål än dit jag var på väg. Jag försökte lyfta upp benen lite när jag närmade mig gräskanten, jag ville inte fastna med hälarna och volta framåt. Till slut blev allt stilla och jag räknade till 5 innan jag ställde mig upp, hel, frisk och kry! Tummen upp till flaggvakten och sen började jag plocka delar, passet va ju iaf rödflaggat.

Clip on, bromspump, kåpor, gas/returvajer, kåpstag, instrument och framskärm var det som hade tackat för sig. Jag åt lite lunch, hämtade hojen och köpte styrpinnar mm hos Greven, sen gav jag upp lite. Jag var iofs på ett strålande humör, jag var ju trots allt hel, och racing accidents händer, men helgen såg ju rätt körd ut. Heino ringde mitt i allt och undrade vars jag var och hur jag mådde, han såg att jag var försvunnen efter rödflaggningen och hade blivit orolig, jag var ju dessutom försvunnen från depån. Han hade glömt sitt ryggskydd hemma så han åkte till Varberg för att köpa ett nytt, och jag hängde med för att ragga delar, men ingen hade något vettigt hemma. Jag köpte en bok och en påse godis istället. Ridå, premiären på Falken för mig blev inställd. Buttert skrev jag ett inlägg på sporthoj och berättade att bla jag och Jim Claesson hade vurpat ut oss på träningen. Sen tröståt jag några nävar godis och somnade.

Lördag morgon vaknade jag i sovsäcken efter ännu en skön, och myggfri, natt i +7 och fumlade fram mobilen och började slösurfa lite. Till min förvåning såg jag att jag hade PM-boxen full med inlägg från folk som hade delar, eller visste vars jag kunde låna! Hoppet tändes, och jag vägrar att ge upp, så jag flög ur sovsäcken, på med mekkläderna och sen rev jag hojen. Iväg på förarmöte, till vissas förvåning. Bromspump fanns i depån, men vajrar fanns i Halmstad. Så jag lånade Heinos bil och var precis på väg när Sammi, #7 i R600, kom förbi och undrade hur det hade gått. Halvstressad, och antagligen lite grinigt, hällde jag ur mig en statusrapport, jag ville ju åka till Halmstad. Då visar det sig att han hade gas och returvajer som jag kunde låna i depån! Snabbt sprang jag bort till Nordgren Racing och lånade en Nissinpump och sen tillbaka till hojen. Jag skruvade hela förmiddagen, och blev klar precis tills vårt kval var slut. Ridå igen… Men nu hade jag ju en hoj igen! Fan va glad jag var!

Jag gick och kikade på SST600, och såg Mossberg styra av banan i samma kurva som mig, så efter racet gick jag och frågade honom varför han försökte härma mig, det ska ju vara tvärs om, jag som rookie ska ju härma honom som är snabb. Men tydligen gick hans hoj så otroligt illa att han inte tog sig runt banan, så han valde att parkera där helt enkelt istället för att hålla 30kmh in i depån. Klokt beslut! Så i brist på annat att slå ihjäl tiden med så hjälpte jag honom att skruva lite istället.

Söndag morgon gick jag iväg och skulle borsta tänderna. Vid banan stannade jag och njöt av morgonen, solen var på väg upp och allt glänste i morgonljuset, det var vackert och magiskt. Då slog det mig, att man kanske är lite knäpp som försöker köra så fort det går, vurpar, bonnmeckar ihop hojen och ger sig på’t igen? Men när jag stod där och kontemplerade kommer en kille och ger sig ut på en löprunda runt banan. Då insåg jag att det finns betydligt knäppare saker att göra, så jag knallade raskt iväg och besiktade hojen efter tandborstandet. En av besikningskillarna frågade om det var Mossbergs gamla hoj, vilket det är. Haha, skrattade han, är det därför det är så mycket mossa på den då? Ja, halva gräsmattan satt inmosad i hojen, ja, den bestod till stor del av mossa, nej, just då tyckte jag kanske inte att skämtet va skitkul. Men såhär i efterhand va han kanske lite fyndig…

Nu va jag rätt laddad, och det var mycket nerver igång när jag rullade ut på kvalet. Några lugna varv, sen började jag löda på lite. Bromspumpen jag hade lånat hade annan borrning så känslan i bromsarna var noll, jag gjorde minst en stoppie på långrakan innan jag lärde mig att inte krama för kung och fosterland. Men tiderna blev aldrig bra, jag kände aldrig flytet och till slut insåg jag att jag borde stå över. Jag hade för lite bantid, skulle inte känna mig trygg i en racesituation på en bana jag inte kunde bra, och höll alldeles för lågt tempo, tyckte jag. Jag hade trots allt utmanat ödet en gång, och ville inte ha andra gången gillt, så jag styrde in i depå och stod över racet.

Jag och Heino gick och kollade kvaltider och fikade lite ihop med Björn och Jan men när vi kom till tältet så var något fel, väldigt fel. 2s tvekan, sen insåg vi att tältet hade hoppat nästan en meter, trots stag mellan benen, vattendunkar och fastspänning i ett släp! Hans hoj hade tom blivit avknuffad från depåstödet fram! Med mycket hjälp från våra grannar snabbrev vi tältet och lastade det i släpet. Sen gick jag och skruvade lite mer på Mossbergs hoj. Jag började känna mig som en tvåtaktstaliban, en halvtimmes bantid och 10-15h hojmeck… Jag är ledsen att jag inte kunde bistå mer Mossberg, hoppas moppen kryar på sig!

Medan Heino körde sitt race så packade jag för fullt, vilket var tur, för precis när dom rullade in i parc fermé kom regnet. Vi snabblastade allt i skyfallet och som blöta hundar kröp vi till slut in i bilen och styrde norrut.

Helgen blev inte som det var tänkt, men ett stort tack till alla som lånade ut delar, tipsade om folk som hade delar, hjälpte till med hojskruvning, tips, goda råd och påhejningar! Fan va underbara ni va! Jättekul med alla som kom å sa hej och skakade tass i depån dessutom! Alltid kul att få ett ansikte på folk man bara har pratat med på nätet! Det blev inte så mycket race, och det blev lite dyrare än det var tänkt, men jag har haft en förbannat kul helg bland en massa trevligt folk!

Vi ses snart på en bana igen!