Världspremiärer väger alltid tungt, och nu var det dags! Jag bytte ju klubb till LMS bla för att kunna köra KM, och jag var åtminstone först i min klass, att anmäla mig alltså. Så nära pallplats jag var så länge vi var under 3 anmälda i 600-klassen har jag aldrig varit! Fast det dom drömmarna grusades rätt raskt, och till slut var vi 19 startande!

När jag väl var anmäld så halkade fokus in på SM-helgen nere på Anderstorp istället, så det var först när jag kom hem därifrån som jag kunde börja oroa mig för KM. Däck orkade jag inte byta, bra med något att skylla på, fast jag drevade om den faktiskt, Anderstorpsdrevningen skulle nog inte göra mig direkt snabbare på Sviestad, det förstod till och med jag! Men sen var det mesta framme, eller inte undanstuvat efter Anderstorp, beroende på hur man ser det.

Bilder är kul, men eftersom jag ofta står bakom kameran så blir jag sällan med framför, och att hålla upp en kompaktare och fota sig själv i kurvorna vore säkert häftigt, och jag skulle antagligen kunna titta på mig själv på youtube från sjukhussängen, men jag kände mig ändå inte riktigt bekväm med såna övningar. Vad gör man då? Jo, man skickar ett mess till en duktig fotograf i bekantskapskretsen, Tony Landhall, som för tillfället saknar kamera! Plats i bussen ner, min kamera med valfri glugg, laddat batteri och tömt minneskort mot att jag fick lite snygga bilder på mig själv! Jag tror inte jag han släppa skicka-knappen innan han ringde och vrålade JA i luren. Med andra ord, jag hade tom en egen hovfotograf med mig! Det är han som har tagit bilderna nedan, tack för hjälpen Tony!

Tisdag morgon snabblastades bussen med all nödvändig bråte, och en hel del andra prylar. Några timmar på jobbet, och sen plockade jag upp Tony och satte kurs mot Sviestad!

I depån var det samma gamla glada och trevliga stämning som det alltid brukar vara. Jag checkade in, fångade besiktningsmannen så jag fick hojen besiktad och sen var det bara att vänta på kvalet. Lite lojt packade jag upp ställ, hjälm och socialiserade lite innan det var dags att bege sig ut.

Tyvärr är jag nog ingen kvalmänniska, det gick inte våldsamt fort, och med tanke på att Gising parkerade strax före torparn och tittade på blommorna blev det gulflagg, så jag gav upp och åkte in i depå. Ingen vits med att nöta ut däcken och trötta ut mig inför racet. Tyvärr tappade jag två platser på det och kvalade in som 14'e man istället. Men dock, inte sist, och jag hade kapat personbästa 1/10s, så jag var hyggligt nöjd. Dessutom tyckte jag att jag stod bättre på banan som andra från höger än längst till vänster ett led längre fram. Man ska se det positiva i allt! Lite posörcool ser jag ju ut iaf.

Racedags! Konstigt nog så har dödsångesten släppt när det är dags att bege sig ut på sighting lap, jag var bara fokuserad på racet. Harvar runt banan lite lagom fort och hittar min plats på griden. Warm up'en släpps iväg och jag försöker slira koppling som jag har tränat på i dagdrömmarna på jobbet, men allt är svårt när man inte kan det. Uppställning igen, och den här gången får jag en rätt ok start, men det finns lite att putsa på inser man när alla andra får det att kännas som att jag backar. In i esset är det halvtrångt och det blir lite underliga spårval ner mot crossböjen innan fältet börjar sprida ut sig. Jag tar igen några platser jag tappade i starten och hänger på några hojar framför mig. Men jag är jämnsnabb, kommer riktigt nära ibland, men har inte farten, eller kulorna, att klämma mig förbi, så dom sista 5-6 varven blir mest bara följa John. Det mest upphetsande som hände var ett släpp och ett rejält kast i utgången av esset, men min snälla hoj redde ut det så fint, så det var bara att hålla stumt ner mot crossböjen.

Tolva över mållinjen, mitt livs bästa resultat! Jag mös och mådde förbannat bra, tills jag tittade på varvtiderna. 10'e snabbaste varvtid, och då var det en bunt A-förare med också, och alla tider utom 2 var treor, men, och det är ett stort men. Mitt nya personbästa blev 1:03.006! 7 sketna tusendelar från 1:02! Det hade ju räckt med att bromsa nån decimeter senare, eller kortare! Men laptimern sa 1:03.02, så det är ju beviset för att den visar för höga tider! Jag har iofs alltid kännt det på mig...