Nåja, jag ska inte gå händelserna i förväg. Veckan fylldes av förberedelser, jag gjorde inte så mycket annat än plockade fram, packade och förberedde. Packlistan var aldrig längre än en armlängd bort! Men det var nerverna då och då...

Torsdag morgon packades bussen. Ca 1,5 busslast prylar, men när det väl var instuvat så var bussen konstigt nog halvfull. Den sväljer mycket, min kära racebuss!

Lite sen iväg från jobbet, men på torsdag em rullade jag iväg med siktet inställt på Anderstorp. 40 mil senare hoppade jag ur bussen, ungefär lika vig och smidig som en reumatiker i 80-årsåldern, men nu var jag på plats! Raskt upp med tältet, ur med allt ur bussen, pumpade upp liggunderlaget och sen var jag konstigt nog ganska lättvaggad.

Fredagen gick sådär, jag hamnade bakom folk som till och med körde långsammare än mig, och jag var lite för snäll för att tränga mig förbi, men 1,50-tider blev det med fritt spår. Inget jag var nöjd med, men tränar man en gång per år så blir man inte kompis med banan.

På kvällen dök Heino, min tältgranne, upp och började stuva in hoj och grejer i tältet. Officiellt var vi ju bittra konkurrenter i R600, men jag tyckte det var klockrent med lite erfarenhet i tältet.

När jag vaknade ställde jag ut min infotavla utanför tältet, med namn, klubb, klass, hoj och en bild på. Jag tycker det är tråkigt med anonymiteten i depån, och det var många som stannade och läste. Jag tror jag var ensam, förutom några i Pro SBK. Törs tom jag som harvar nere i botten och inte har någon som helst spons synas så borde dom snabba killarna kunna visa upp sig också!

Lördag förmiddag var lite nervös, men jag försökte fokusera på körningen och satt mest i ett hörn med hörselskydd och näsan i en tidning. Kvalet gick sådär, jag fick ingen riktig draghjälp och satte bara 1:50.358, nästnäst sist mao. Men det gick bättre för mig än för Heino, som kastade sig i utgången av startkurvan. Jag såg slutet av vurpan, och såg att det var han. Självklart blev jag orolig, men, i ren egoism, är jag glad att jag inte fick panik och sprang därifrån, vis av mina egna vurpor. Det gjorde jag ju nästan förra året. Nåja, både han och hojen klarade sig och han kvalade in som 16'e man!

Nu borde jag bli nervös, men jag var så otroligt fokuserad på vad jag skulle göra, så det kändes bara skönt att dra på sig allt, ta loss däckvärmarna och rulla ut på sighting lap.

Starten på racet gick sådär, men jag tog några i första kurvan och hängde på klungan. Det gick riktigt fort, men grupptryck är bra, kan dom så kan jag, så jag hängde på, och trodde laptimern hade gått sönder när jag körde 1:47-tider! #68 och jag kämpade lite, och jag tror det var #7 jag tog i utgången av karusellen, otroligt skön känsla! Nu började dessutom drevningen stämma när jag fick upp lite tempo och med det växte självförtroendet så jag körde på tvåan här och var. Att gå på bakhjulet ut ur Opelkurvan är en underbar känsla! Att våga lita till 110% på hojen och känna flytet är också en helt underbar känsla.

När jag passerade mållinjen var jag på 20'e plats, efter att ha startat på 26'e! Nytt personbästa på 1:46.741 hade det blivit dessutom, vilket va 12'e snabbaste varvtid! Jävlar va nöjd jag va! Jag gick runt och bara flinade i depån! Jag var bäst i världen, störst, snabbast och vackrast! :)

Tyvärr så var Heino inblandad i en till vurpa, så att han tappade sugen och åkte hem. Väldigt tråkigt, men han klarade sig helskinnad som tur va!

Söndagen gick sådär, mitt snabbaste varv på kvalet ströks, tydligen var det gulflagg någonstans, men jag åkte aldrig förbi den vad jag vet på just det varvet. 3 placeringar kostade det.

Sen kom det snöblandade regnet, och jag fegade. 40 mil hemifrån, utan backup, regn och en alldeles för snabb bana. Jag åkte hellre hem hel än satt där nere trasig och ensam. Fast jag måste erkänna att jag ångrar det lite!

Men det gjorde inte så mycket, jag hade haft mitt livs bästa racehelg och sitter fortfarande och flinar lite för mig själv! Och min Anthon Berg som jag har som belöning efter en lyckad dag på bana hade jag verkligen förtjänat när jag satte mig i bussen och rullade hemåt.

När jag väl kom hem, runt midnatt, tömde jag mest bara ur bussen för att komma i säng. Men innan jag släckte och låste så fick min hoj en öm smekning över tanken och jag viskade ett tack för ett förbannat gott samarbete i helgen. I takes two to tango!

Men hojen är inte ensam om att förtjäna ett tack!
Tack Mossberg för tips och peptalk!
Tack Munken för dina tips om hur man kör fortare!
Sist, men inte minst, tack Lena, Andreas, Björn och alla andra för trevligt sällskap i depån!